I en tid där kroppsideal ständigt är på tapeten så är det kanske inte konstigt att man, som kvinna, själv ständigt funderar över sin och andras situation.

Jag har varit “viktväktare” många år, gick senast ner 13 kilo. Och jag mår bra med deras sätt. MEN man har ju alltid en spärr eller ja förhållningsregler. Och det  innebär även en liten stress.

Jag har själv en 13-årig dotter som redan har börjat fundera i det banerna – vad är rätt och vad är fel? Och vem är det egentligen som avgöra vad som är inne och ute? Hörde på ett radioprogram för någon dag sedan där en kvinna ringde in och började diskutera kroppsideal. Hon berättade att när hon var på väg in i puberteten så var hennes högsta önskan, som hon själv uttryckte det,  “att få bröst stora som meloner”. Men för vems skull? Var det för hennes eller var det, helt enkelt, omvärlden som som skapat en bild av att stora bröst är det som gäller? Oavsett så gick tydligen hennes önskan igenom och när hon insåg att så var fallet så har hon slitit under resten av hennes vuxna liv med att försöka “minska” sina kroppsformer. Hon bad programledaren att nämna olika typer av bantningsformer och oavsett vad som dök upp så hade kvinnan testat det. Problemet var snarare att varje gång hon lyckats gå ner några kilo så ansåg hon att en belöning var på sin plats och – vips – så var kilona tillbaka. Välkommen till ekorrhjulet….

Jag anser själv att jag har några kilon för mycket som jag gärna hade gjort mig av med. Frågan är om jag blir lyckligare av att tappa 10 kilo eller om jag tror att omvärlden skulle tycka bättre om mig om jag går ner de överflödiga kilona? Eller handlar det om att kläderna skulle sitta bättre och att jag skulle få ett bredare utbud att välja från om jag klev ner några storlekar? Frågan är vem/vad jag egentligen gör detta för? Det ständiga jagande efter att hitta den perfekta dieten, livsstilen osv för att jag skall få njuta av det faktum att vågen visar några kilo mindre?

Mitt problem, precis som säkerligen många andra, är att jag själv har problem att definiera vilket fack jag hamnar i. Någon skulle kalla mig kurvig, vilket ses som positivt i mångas ögon, och en del skulle anse att jag är tjock. Några skulle kanske, helt enkelt, påstå att jag är fet! Men vem har rätt och vem har fel? Vem kan avgöra hur jag skall definiera mig?

Jag älskar mat och dryck i alla dess former och har alltid försökt att hålla igen på vardagarna för att kunna unna mig det där extra glaset vin eller den där påsen med blandgodis på helgerna. Jag kan gå ner 2 kilo under vardagarna för att sen få se kilona krypa tillbaka efter en skön och innehållsrik helg. Sen blir det alltid samma visa på söndagskvällen ” Imorgon är det måndag och då är det stenhårt jobb igen” – jag går ner mina kilo och sen kommer helgen och samma visa påbörjas igen. Välkommen till ekorrhjulet…

Nu har jag inga planer på att bara släppa taget och unna mig allt, alltid! Men emellanåt kommer de här tankarna över mig om vem som har rätten att bestämma över vilket fack jag ska placeras i? Och bryr jag mig? I min värld så kommer du betydligt längre med ett leende, lite social kompetens, ett smort munläder och en gnutta charma. I min värld spelar det ingen roll om du är tjock, smal, lång, kort, svart eller vit. I min värld handlar det mer om hur du är som person och den energi du ger ifrån dig.

Var vill jag då komma med detta inlägget? Ingen aning mer än att jag är trött på kroppshets och fördömande människor som ständigt måste sätta folk i ett fack. Så nu häller jag upp mitt vin, plockar fram ostbrickan och påbörjar en njutfylld helg utan några spärrar. Så kör vi samma visa igen på söndag med “I morgon är det måndag och då är det stenhårt jobb igen”. Och nu när jag funderar på det så trivs jag nog rätt bra med både mig själv, min kropp, mina former och mitt ständiga upprepande…

Välkommen till ekorrhjulet…