För många är det bara ett uttryck. För mig betyder det något helt annat.
Jag längtar efter att landa själsligt. Jag tror att de flesta människor bär på någonting. Något som skaver, gör ont eller tar energi. Vi jämför ofta våra problem med andras, men sanningen är att det inte går. Det finns inget facit på vad som gör mest ont. Vi har alla våra ryggsäckar att bära, och livet går sällan spikrakt uppåt.
För mig har de senaste åren varit tungt på det privata planet. Det är sällan en enda stor händelse som knäcker en, utan alla de där små dropparna som sakta fyller bägaren. En dag rinner den över, och man förstår knappt själv hur man hamnade där.
I våras förlorade jag min pappa. Vår relation var inte alltid den enklaste, men han var fortfarande min pappa. En del av mig. Utan honom hade inte jag funnits. När någon försvinner väcks så många känslor. Sorg, saknad, frågor och sådant som kanske aldrig fick några svar. Ibland undrar man om det verkligen finns en mening med allt som händer. Jag vet faktiskt inte.
Men sorg handlar inte alltid om människor som lämnat livet.
Ibland sörjer man också människor som fortfarande finns kvar, men som av olika anledningar inte längre är en självklar del av ens vardag. Den sorgen kan vara minst lika svår att bära. Man saknar någon som fortfarande finns, och det gör ont på ett sätt som är svårt att sätta ord på.
Jag tror att det är sådana förluster som gör att man ibland känner sig lite trasig. Som om en liten del av hjärtat alltid fattas. Man blir aldrig riktigt helt hel igen, man lär sig bara att leva med tomrummet.
Det jag däremot alltid försöker hålla fast vid är tanken att det ordnar sig. Den tron har burit mig många gånger.
Men jag märker också att batteriet börjar ta slut. Att jag behöver fylla på. Andas. Hitta tillbaka till mig själv. Bearbeta en långdragen sorg inom mig.
Havet har alltid varit läkande för mig. Det har varit platsen dit jag gått när livet varit tungt, när tankarna snurrat eller när jag bara behövt få vara. Och jag hoppas att det kommer fortsätta vara så.
Jag delar gärna med mig av mitt liv här. Av resor, familjen, maten, skratten och alla de fina stunderna. Men jag visar inte alltid det som gör ont. Inte för att jag vill låtsas att livet är perfekt, utan för att alla människor redan bär på sina egna sorger. Jag vill hellre sprida hopp än tynga ner. Samtidigt vill jag vara ärlig. Livet är inte alltid lätt. Inte ens för den som ofta ler på bilder.
Kanske behövde jag bara skriva det här idag. Släppa en liten sten från hjärtat. Och kanske är det just det som är att landa.
