Söndag och solen strålar utanför fönstret. Själv ligger jag på soffan, helt slut. Sömnkvaliteten har varit allt annat än bra sedan jag skadade mig, och kroppen känns lika trött som huvudet.
Jag har inte hunnit uppdatera er sedan sist, men som jag skrev i förra inlägget halkade jag och skadade mig rejält. Det blev ett samtal till SOS och jag måste säga – vilken service! Vi skulle egentligen checka ut på fredagen och bila hem, men läkaren satte stopp för det. Istället bokade SOS in hela familjen på hotell i Alicante så vi kunde vara samlade en sista kväll.
Dagen efter åkte M och barnen hem, medan jag fick några timmar till på hotellet innan transporten till flygplatsen. Där väntade rullstol och assistans som följde mig hela vägen in till planet. Jag fick tre egna säten så benet fick plats – lyx i olyckan. Tre timmar senare möttes jag av ledsagare i Köpenhamn som hjälpte mig genom hela flygplatsen och fram till en taxi som körde mig hem. Allt gick så smidigt och enkelt – tacksam är bara förnamnet.


Dagen efter, på söndagen, åkte jag in till akuten. Röntgen och undersökningar visade att det var ett avslitet ledband i knäet. Så nu är det ett ortopediskt knäskydd i sex veckor, sedan ny undersökning. Förhoppningsvis har ledbandet läkt så jag slipper operation, och då väntar rehabilitering – som jag har förstått det mellan 6 månader och 1,5 år. Ja, ni hör ju… jag är redan trött på det här.

Idag är det dessutom sista dagen på M:s semester och min sjukskrivning. Imorgon är det tillbaka till jobb för oss båda – jag hemifrån ett tag framöver. Men trots allt ser jag fram emot resten av sommaren och våra dagar här hemma.
Stort tack för all kärlek från er.
































































































































































































































