Måste leva och inte bara finnas

”Klänningen faller ner längs min kropp. Fötterna smeker lätt den finkorninga sanden. Solen värmer min nakna hud, håret leker tafatt av vindens smekning. Jag blundar och hör hur vågorna slår mot stenarna hur dom heta klipporna svalkas. Här, just nu, här vill jag stanna. Du, och jag vi är ett. Faller sakta ner mot den sammetslena sanden, den kittlar och leker med min kropp. Känner hur lugnet sveper över och hittar sin balans och hur kroppen hittar ro. Stannar upp tiden, stannar kvar en stund, tankar kroppen med energi. Behöver dig, känner dig, stanna”