Tusen tankar snurrar i mitt huvud och magen har vänt sig in och ut. Känner mig så ledsen och tom…

Klockan 8 i morse fick jag ett sms att larmet saknade strömtillförsel, trodde det var en propp i skåpet som hade gått. Vi ringde mamma och bad henne gå bort till huset på förmiddagen och se vad som stod på. Fick ytterligare ett sms vid 10 att nu var det helt dött.. Då kom samtalet som fick mig att totalt bryta ihop…

Översvämning, hela vår nedanvåning  ligger i vatten, vattnet hade runnit ut ut väggarna på både framsida och baksida. Och det som verkligen knöt mig hårt i magen var att se twinsen rum, att se deras rum på det sättet, då kom tårarna ännu mera.

JAG VET! Att det kunde ha varit mycket värre, huset kunde ha brunnit upp, inbrott, ja you name it. Men nu har detta hänt och det känns fruktansvärt jobbigt att veta att vi inte har ett boende när jag kommer hem. Och när man lämnar sin semester så vill man verkligen hem till sin borg

Paniken i morse när jag inte ens kunde ringa brandkår, SOS. Fick kontakt med mitt försäkringsbolag direkt och börja rodda. Min fina fantastiska klippa, min mamma har fixat allt idag. Vad hade jag gjort utan henne?! I morgon ska huset tömmas, väggar ska rivas, möbler ska saneringsbolaget ta hand om. Mer vet jag inte. Knyter sig ännu mera att jag inte vet något….

Samtidigt sitter vi 270 mil bort och njuter av den semestern som vi så länge planerat och längtat efter. Vi har dock några veckor kvar här och får göra det bästa av situationen. Dessa veckor kommer ju inte tillbaka och till hösten, när allt är som vanligt igen, så lär man kanske kunna titta tillbaka och tänka på vilken mysig semester vi ändå hade. Men just nu så känner man sig så himla hjälplös och det är extremt jobbigt att inte kunna vara på plats och rodda med allt men som försäkringsbolaget sa – stanna borta så länge ni kan för här hemma kan ni ändå inget göra och huset lär vara obeboeligt ett bra tag till…

Tack alla fina ni som har hört av er <3