Ligger nedbäddad i sängen och äntligen har tid att kurera mig lite. Har ont i hela kroppen, och jag är helt slut. Att bara sitta och skriva på datorn är jobbigt. Hade jag bara kunnat ligga här nedbäddad dag som natt utan att behöva resa mig så hade det varit kanon. Men är man mamma och fru så går inte det helt enkelt. Och sen är maken gått och blivit sjuk oxå.
Chocken har inte lagt sig ännu och sekvensen från igår spelas upp på repeat hela tiden. Igår hände det som inte fick hända, det värsta stunden i mitt liv…
Hela förra veckan har varit sjukstuga. S var först ut, sen blev Eden dålig med feber i Onsdag och Adele blev dålig i Lördags morse. Jag kände redan början av veckan att nog var jag med på väg att bli sjuk, men det finns inte, hur ska jag kunna vara det när alla andra behöver mig?!
Fredags morse vaknade jag upp och mådde bättre, ingen feber och hade energi. Så vi åkte till Båstad för vår tjejdag (Men det kommer i ett annat inlägg hur vistelsen var där)
När jag kom hem Lördags lunch så var jag rätt dålig och uppsökte läkare och fick medicin utskrivet, sen låg jag och tjejerna i soffan hela dagen och sov mer eller mindre. Tjejerna låg mellan 38,5-40 grader. Jag fick inte ner tempen på dom och inte på mig heller. Vi satta tjejerna i vagnen efter flaskan, och vi åt kvällsmiddag ihop.
Efter maten kryper jag till soffan och vill bara sova av smärta,trötthet och hosta. Jag ber M ge flickorna liten vatten, då hör jag honom – Adele vad händer? Vad händer? Jag fattar inget, tänkte har hon satt nappen fel i munnen? Han sliter upp henne från vagnen, huvudet åker bakåt, och krampar med hela kroppen. Jag får världens panik letar upp mobilen ringer 112. Under tiden så rullas ögonen bakåt på henne och hon kipar efter luft, hon blir blå. Jag skriker att hon dööör, hon dör ifrån mig. Lugnande röst på andra sidan örat – Lugn sa hon, ta av henne kläderna, öppna dörren. Andas hon? – Hon kipar och e helt blå hon krampar. Var är bilen skriker jag??! Den är på väg, jag tar henne i min famn från M, jag har kontrollen, jag blir lugnare jag gör allt i min makt för att kämpa att hon inte ska lämna mig. Jag blåser med lätta andetag i henne lilla blå mun, Adele lämna mig inte skriker jag Jag gråter och tycker det känns som en evighet till bilen kommer. Min son får mer eller mindre panik ber stora sonen att ta honom. Saga tar kommando och ringer mormor och springer ut på gatan och ska möta ambulansen. M kollar till Eden som tittar frågandes på vad som händer. Efter 10 minuter börja hon sakta sluta krampa, jag få ingen kontakt med henne, hon andas korta snabba andetag. Jag har hennes lilla kropp emot min… Detta händer inte..
Ambulansen kommer efter 10 minuter, två lugna underbara personer möter mig i dörren. De tittar på henne, och hon e fortfarande borta, benen är hårda som stockar, krampen har inte släppt ännu. Temp tas och hon 40,9. Jag vill inte gå jag vill inte släppa henne, jag bryter ihop när dom tar över, nu kunde jag ta mina första andetag, mitt hjärta var utanför kroppen och tårarna bara rinner.
Vi hoppas in i ambulansen hon mår inte bra och är forfarande borta och yrar. De berättar att de kommer ge henne medicin i näsan, det kan se obehagligt ut sa dom. Hon fick det, och hela hon föll ihop som en spagetti i stolen. Och hon somnar. Jag tog hennes lilla hand och höll den under hela resan. M och Eden kom efter då Eden är lika sjuk. Massor med tester gjordes på båda. Och vi blev inlagda till slut.
Det e så mycket mer som jag vill skriva men orken finns inte..
Jag är tacksam att jag har henne kvar, jag är tacksam över en fantastisk personal på akuten och personalen som kom med ambulansen. Kvinnan på SOS som med lugn röst gav mig styrka, mod och lugnet att rädda henne. Min älskade lilla Adele – du gjorde oss sååå rädda.
Vi blev utskrivna idag vid lunch, proverna var bra. Förutom att de upptäckte öroninflammation igen – fast nu på båda ovanpå allt jäkla virus skit. Och vi kommer även få gå och göra ett EEG på henne bara för att utesluta andra saker, då krampandet höll på lite längre än vad ett vanlig feberkramp gör i normala fall. Men läkaren var nästan hundra på att detta var ett feberkramp hon fick. De berättad även att har hon fått detta en gång så är risken stor att de kan komma fler ggr på henne.
Hon har varit på ett underbart humör idag och var den Adele som vi känner igen. Ingen feber, och båda har börjat smaka på dryck och mat igen. Hennes syster Eden däremot ligger på 39,8 graders feber 🙁
Ja fy, som jag skrev detta var det värsta jag har varit med om, livet är så skört. Och kan snabbt vända upp och ner på ens liv. Och allt går på några sekunder….
