Sov gott

Klockan var 19.50 i måndags den 2 mars när pappa somnade in.

Sedan dess har tiden nästan stannat och samtidigt rusat fram på samma gång. Det är en märklig känsla det där. Man tar timme för timme. Dag för dag.

När folk frågar hur jag mår så hör jag mig själv svara samma sak varje gång: “Det går.” Och egentligen är det väl så just nu. Det går.

Men sorgen är inte enkel. Den är inte rak. Den är full av lager. För när någon dör så väcks inte bara saknaden efter personen, utan också allt det som var. Och allt det som inte blev. Min relation till min pappa var komplicerad. Och den sanningen finns där mitt i sorgen. Det finns saker som gör ont att tänka på. Saker jag hade önskat varit annorlunda. Ord som aldrig blev sagda. Stunder som aldrig kom. Och den sorgen vaknar till liv igen nu.

Men mitt i allt detta finns också minnena. De starka. De varma. De som fortfarande får mig att le och skratta. Jag tänker på stunderna i hans verkstad. Hur vi fick vara där bland verktygen och allt som luktade trä, färg och metall. Vi fick måla. Hamra. Spika. Bygga. Skapa. Det var en plats där fantasin fick vara fri. Och där min pappa, på sitt sätt, visade något viktigt. De minnena och mycket mer bär jag med mig.

Just nu är det tufft. Sorgen kommer i vågor. Men någonstans försöker jag hålla fast vid det som faktiskt fanns. De där stunderna som var våra. Och kanske är det så sorgen fungerar.Den rymmer både det som gjorde ont och det som var fint. Jag försöker ge plats åt båda.

Så just nu… tar jag en timme i taget. En dag i taget. Och när någon frågar hur jag mår så svarar jag fortfarande

Det går….