Lördag och mello och M vart sugen på min toast, så det fick det bli.
En toast med parma, svamp, silverlök. Ja jisses!
Toast Parma med kantarell och pecorino
2 st rostbröd
Några droppar olivolja och en liten liten klick smör
Krasse
kantarell på burk eller färsk
1/2 silverlök
4 msk pecorino
Hellmans majonäs lätt
4 skivor prosciutto
Häll av vattnet och krama försiktigt vätskan ur kantarellerna . Stek sedan dem på järnet. Ta bort när det har fått lite värme.
Ta fram brödet och ett ganska så stort dricksglas och lägg det ovanför brödet med hålet nedåt och forma det som en ring. Häll oljan (smöret) i pannan och lägg brödet i där och låt det få en fin rostad yta.
Skiva upp silver löken i tunna ringar.
Lägg brödet på en tallrik, bre på majonäs lägg sedan på svampen, löken, majonäs igen, proscuitto. Klipp över krasse och avsluta med pecorino
Klockan var 19.50 i måndags den 2 mars när pappa somnade in.
Sedan dess har tiden nästan stannat och samtidigt rusat fram på samma gång. Det är en märklig känsla det där. Man tar timme för timme. Dag för dag.
När folk frågar hur jag mår så hör jag mig själv svara samma sak varje gång: “Det går.” Och egentligen är det väl så just nu. Det går.
Men sorgen är inte enkel. Den är inte rak. Den är full av lager. För när någon dör så väcks inte bara saknaden efter personen, utan också allt det som var. Och allt det som inte blev. Min relation till min pappa var komplicerad. Och den sanningen finns där mitt i sorgen. Det finns saker som gör ont att tänka på. Saker jag hade önskat varit annorlunda. Ord som aldrig blev sagda. Stunder som aldrig kom. Och den sorgen vaknar till liv igen nu.
Men mitt i allt detta finns också minnena. De starka. De varma. De som fortfarande får mig att le och skratta. Jag tänker på stunderna i hans verkstad. Hur vi fick vara där bland verktygen och allt som luktade trä, färg och metall. Vi fick måla. Hamra. Spika. Bygga. Skapa. Det var en plats där fantasin fick vara fri. Och där min pappa, på sitt sätt, visade något viktigt. De minnena och mycket mer bär jag med mig.
Just nu är det tufft. Sorgen kommer i vågor. Men någonstans försöker jag hålla fast vid det som faktiskt fanns. De där stunderna som var våra. Och kanske är det så sorgen fungerar.Den rymmer både det som gjorde ont och det som var fint. Jag försöker ge plats åt båda.
Så just nu… tar jag en timme i taget. En dag i taget. Och när någon frågar hur jag mår så svarar jag fortfarande
Alltså finns det något mysigare än en mustig fisksoppa som står och puttrar på spisen? Doften av saffran, vitlök och vin som sprider sig i köket… och så ett nybakat bröd till som man bryter av och doppar direkt i soppan.
Jag har gjort en liten twist på min klassiska saffranssoppa och lagt till röd chili för lite hetta. Det lyfter hela smaken utan att ta över. Och till det? Var hemma hos sis igår och hon bjöd på ett jätte gott grytbröd som jag var tvungen att testa, jag ville ha ett mindre och lägre bröd, och det blev så fluffigt och gitt jag valde att smaksätta brödet som skulle passa gott till fisksoppan. Slängde på till timjan,rosmarin och flingsalt.
Laxsoppa med saffran och chili
Ingredienser ca 6 portioner
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 röd chili, finhackad (ta bort kärnorna om du vill ha mildare smak)
1 msk olja
2 msk tomatpuré
1 msk grönsaksfond
6 dl vatten
2 dl torrt vitt vin
4 dl matlagningsgrädde
6 potatisar
1 spetspaprika
2 pkt saffran
3 msk vitvinsvinäger
6 laxfiléer
Saft från 1 apelsin
Färsk persilja
Salt och peppar
örtkrydda
paprikapulver
chiliflakes
Gör så här
Hacka lök, vitlök och chili fint. Fräs lök,vitlök och chilli i olja tills det blir mjukt och doftar gott. Tillsätt tomatpuré och saffran och låt fräsa med någon minut. Häll i vatten, vin och vinäger och lägg i potatisen. Låt sjuda cirka 10 minuter. Tillsätt grädde och paprika och låt sjuda tills potatisen är mjuka. Skär laxen i bitar, lägg ner i soppan och pressa över apelsinsaften. Låt sjuda 3–4 minuter tills fisken är klar. Smaka av med salt ,peppar och kryddor
Vid servering toppar jag varje tallrik med färsk persilja, några tunna skivor röd chili och en klick crème fraîche. Ibland byter jag ut den mot aioli – det är nästan ännu godare.
Grytbröd
Det här brödet är så enkelt att det nästan är löjligt. Ingen knådning, bara röra ihop och låta tiden göra jobbet. Perfekt till soppa när man vill ha något rustikt och saftigt att doppa.
Ingredienser
5 dl vetemjöl
½ dl rågmjöl
1 förpackning torrjäst
1,5 tsk salt
1 tsk honung
3,5–4 dl ljummet vatten
1 msk olivolja
Flingsalt
Lite torkad timjan ochrosmarin till toppen
Gör så här
Lägg jäst i en skål och ta i vatten, blanda och rör om. Blanda i vetemjöl, rågmjöl, och salt. Tillsätt honung, vatten och olivolja och rör ihop till en kladdig deg. Ingen knådning behövs. Täck bunken med handduk och låt jäsa 1 timme i rumstemperatur.
Sätt ugnen på 250 grader och ställ in en gjutgärnspanna med lock så den blir riktigt varm. Lyft ner degen med bakpappret i den heta grytan. Strö över flingsalt och lite timjan eller rosmarin och lite mjöl. Baka 25 minuter med lock och sedan 15 minuter utan lock tills brödet är gyllenbrunt och krispigt.
Låt svalna något innan du skär i det.
Kombinationen av den mustiga saffranssoppan med lite chilihetta och det varma, salta brödet är verkligen så. gott. Servera gärna med ett krispigt, torrt vitt vin – jag hade köpt Saint ClairVicar’s Choice Sauvignon Blanc, 2024
Den här veckan sa verkligen bara tjoff och plötsligt är det fredag. Snön är äntligen borta, det låg lite kvar i kanterna men nu är det plusgrader och fy farao vad skönt det är. Det känns som om hela kroppen vaknar till liv när det inte längre är halt, grått och vintertungt. Samtidigt har veckan varit allt annat än lugn.
I tisdags skadade sig M igen och det blev en sån där dag som bara vänder upp och ner på allt. Jag fick skjuts ner till stan från kontoret för att kunna köra upp till akuten. Nio timmar senare, tappade de ut 20 cl blod från knäet. Ingen skelettskada tack och lov men magnetröntgen visar att något inte står rätt till. Inget de kan göra just nu mer än att avlasta och vänta. Att inte kunna stödja på foten betyder ju att han varken kan köra bil eller gå ut med hunden, och alla de där vardagsgrejerna som man inte tänker på förrän de plötsligt inte fungerar. Tro mig IKNOW! Det blir ett pusslande, mer jobb hemifrån för min del och ett annat tempo på allt, men det går. Det gör det alltid även om det kräver lite mer.
Jag älskar ju att utmana mig själv och har bestämt att den här veckan ska bli en riktig frys-, kyl- och skåpstömning. Inget onödigt handlande utan använda det som finns hemma. Igår hittade jag pepparbiff, risotto och en blå band pepparsås. Jag gör alltid min egen pepparsås men orkade faktiskt inte igår. Och så hade jag ingen schalottenlök till risotton så det fick bli en vanlig gul lök istället. Lite fryst sparris hittade jag med och vips – pepparbiff med tryffelrisotto och pepparsås. Ibland behöver det inte vara svårare än så.
Nu är barnen körda till skolan och jag ska ta en lång dusch, städa undan lite och försöka landa innan jag åker hem till sis för att hjälpa till med att fotografera till hennes nya bok. Efter det blir det lunch på Pålsjö och det känns ändå som en fin start på fredagen.
Och mitt i allt måste jag faktiskt tipsa om den snyggaste bruna kappan jag har jagat hur länge som helst. Jag är 174 cm lång och vill ha en kappa som verkligen är lång, inte en som slutar mitt på vaden och känns fel i proportionerna. Den här är helt rätt. Färgen är den perfekta varma bruna tonen och jag kommer leva i den hela våren. Du hittar den här
Jag har också velat ha ett snyggt tränings- eller yogasätt som man faktiskt känner sig fin i, inte bara bekväm, och det hittade jag också. Såklart i brunt. Så mjukt, så skönt och så användbart att jag nästan vill köpa det i fler färger också.Du hittar det här
Som om det inte räckte blev det även ett par Adidas som funkar både till träning och vardag, och ja, jag kunde inte låta bli att köpa en brun kostym också men den får ni se i ett annat inlägg. Skona hittar du här
Söndag. Och jag har bestämt mig – idag är en pyjamasdag. Punkt!
Brasan är tänd, jag ligger nerkrupen i soffan och tänker inte be om ursäkt för en sekund. Har precis klickat hem lite ansiktskrämer och nytt smink (ibland behöver man pigga upp sig själv lite extra, eller hur?).
Egentligen borde jag ta det lugnt. Den här envisa förkylningen som hängt i snart två veckor vägrar släppa taget. Ingen feber, bara seg, tung, nästäppa, trött och huvudvärk. Men… det blev inte riktigt en lugn helg.
I fredags var jag och syrrorna med våra män på konsert och såg en grupp (Dare) som var riktigt bra. Det är något speciellt med att se artister live. Man kan lyssna på Spotify hur mycket som helst, men live, då får man helheten. Energin. Pulsen. Känslan i rummet.
Vi hade lite förfest hos syrran innan vino, hämtemat och uppladdningen. Sen ner till konserten.
Igår var jag hos bästisen. Lollo bjöd på helt fantastisk mat, råbiff, kavring med fyllning och så mycket annat gott. En sån där kväll med varm energi, skratt och lugn. Precis vad man behöver.
Men… livet ville tydligen bjuda på lite dramatik också.
I onsdagkväll ramlade Martin utanför huset och skadade knät. Det blev akuten. Skelettröntgen såg bra ut (tack och lov!), men på måndag väntar magnetröntgen. Nu håller vi alla tummar för att det inte är korsband eller ledband som är skadade. Det känns som att vi haft vår beskärda del av sådant i familjen redan.
Och som om det inte räckte…Igår kväll när jag skulle åka hem från Louise gör jag en riktig supervurpa. Jag faller ordentligt och slår i ryggen, höften och högerhanden. Handflatan är blå och gör riktigt ont. Höften fick en rejäl smäll som strålar ner i benet och upp mot nacken. Nu hoppas jag innerligt att det “bara” är en kraftig smäll och inget annat Men alltså, detta väder? Katastrof. Isigt, halt och lömskt. Man kan ju tänka sig att ortopeden haft fullt upp med halkolyckor…
Trots allt så är det något fint med den här söndagen. Brasan, pyjamasen, os på tv.
Snart ska jag börja förbereda middagen. Det blir kåldolmar med kokt potatis och gräddsås. Och hemmagjorda köttbullar till småfolket.
Livet är verkligen allt på en gång ibland. Konserter och skratt. Vänskap och god mat. Akuten och vurpor. Förkylningar och brasa.
Här har livet mest bestått av en rejäl dunderförkylning. Huvudvärken har hängt med i flera dagar och kommer och går, påverkar synen och gör dessutom ont i örat. Ingen feber och inget halsont, bara den där tjocka, sega känslan som aldrig riktigt vill släppa. Så himla tråkigt alltså. Men vad ska man göra? Det är bara att härda ut.
Tur är ändå att jag jobbar hemifrån, under sportlovet så det finns möjlighet att ta en snabb vila när kroppen säger ifrån. Idag har jag mest jobbat från soffan, och när M kom hem var det dags att släcka ner och ge upp för dagen.
Piglördag – och jag har såklart helt missat att fixa något extra gott. Men glass med kolasås kan man ju faktiskt inte misslyckas med 😉 M svängde dessutom ihop en pinsa med burrata och mozzarella… så gott! Receptet hittar ni här.
Nu ska jag krypa ner i soffan igen. Lär somna här.
Kallt, isigt och bara allmänt tröttsamt. Nu längtar jag efter våren – deluxe.
Ny vecka och sportlovet har kommit till Skåne. Vi har faktiskt inget stort planerat och dessutom jobbar vi, men något mysigt får vi hitta på. I morgon ska Adele till läkaren och förhoppningsvis tar de av gipset och hennes tumme är helt bra igen. Så håll era tummar.
På fredag väntar konsert med syrrorna och svåger – vi ska se gruppen Dare. Kanske inte riktigt min typ av musik, men jag är ju en allätare. Och har man en man som älskar 80-talet, plus storasystrar som också är stora fans, så är man van 😉 Men framför allt tycker jag det ska bli så mysigt med en kväll tillsammans.
Helgen har annars varit lugn och skön. Systerdottern och hennes lilla kom och sov över, så himla mysigt. Och lilla Millie… man kan ju inte låta bli att älska den lilla krabaten. Man glömmer så snabbt hur det är med små barn som vaknar tidigt och springer runt – men samtidigt minns man direkt igen. Och jag vet ju hur viktigt det är med återhämtning. Så Millie fick ligga inne hos mig och töserna och titta på Pippi, så Michelle kunde vila vidare. Myyyysigt.
Liam spelar en trudelutt på gitarren.
På söndagen tog vi en sväng på stan med tjejerna och var på kalas. Dagen var fin och solig – men jäkligt kall. Och som en perfekt avslutning på helgen blev det lite spabad också… precis vad man behövde.
Ibland behöver man inte resa långt för att få känslan av att komma bort. Den här helgen blev det en liten getaway mitt i vår egen stad.
Fredag till lördag checkade vi in på mysiga Hotell Mollberg. En jätte fin svit och utsikt över torget, Redan efter lunch tog vi en skön promenad genom stan, bara strosade runt utan stress. På vägen köpte vi med oss sushi till hotellet, enkelt, gott.
Martin slöt upp efter jobb och då korkade vi upp lite bubbel på rummet. Oliver, ost och den där härliga känslan av att inte behöva göra någonting alls. Så mysigt.
Sen var det dags för tjejernas sista konsert i Drömljus. De är så duktiga!
Efter konserten blev det ett snabbt ombyte tillbaka på hotellet innan vi gick vidare till Restaurang Ved By Maria. God mat, god dryck. Sen väntade en hel natts sömn i hotellets fantastiskt sköna sängar. Och morgonen efter – hotellfrukost. Finns det något bättre?
Efter utcheckning kändes det ändå fint att komma hem igen.
Borta bra, men hemma bäst. Men ibland är det precis vad man behöver en liten trip, utan att ens lämna sin egen stad.
Martin slöt upp efter jobb och då korkade vi upp lite bubbel på rummet. Oliver, ost och den där härliga känslan av att inte behöva göra någonting alls. Så mysigt.
