Alltså… jag är så trött. Men inte sån där “jag har sovit för lite”-trött. Nej nej, här snackar vi utvilad på pappret men ändå… som i ett fluffigt, segt moln. Kanske har jag sovit för mycket? Vi har haft sovmorgnar till nästan 11 varje dag under ledigheten – och jag har verkligen sovit som en prinsessa. Men kroppen känns ändå tung. Kanske är det vädret – detta eviga svajande mellan sol, regn, moln, tryckande luft och blåst. Kroppen hinner liksom inte med, och sinnet längtar efter något som håller sig lite mer stabilt. Lite som en vanlig människa vill ha sitt morgonkaffe – på samma tid, samma smak, samma kopp. Tryggt och enkelt.
I skrivande stund har jag två små tunga andetag bredvid mig. Töserna är nattade, och det var inga vanliga godnattkramar ikväll. I morgon åker de på sitt allra första kollo. Stort, eller hur? Sova borta från mamma och pappa. Pirret i deras magar gick nästan att ta på. Men nallebjörnen har fått en dusch av min parfym, och runt halsen hänger mitt ametisthalsband. En liten bit av mamma med i ryggsäcken – trygghet på snöre. Mina små hjärtan. ❤️
Veckan som var har vi firat tre fantastiska studenter. Det har varit vita mössor, bubbel, skratt Och än är det inte över – en skolavslutning återstår. Töserna kommer att hämtas snabbt från kollot i övermorgon. Inte en chans att de missar avslutningen – de är sina mors döttrar, det är tydligt. Missa något kul? Aldrig!
Men i år blir det en annorlunda avslutning. Ingen klassisk fika efteråt som vi brukar. Det blir snabba ryck och något nytt. Kanske är det symboliskt för hela denna period i livet – allt förändras, allt rör på sig, och vi hinner inte alltid med på det sätt vi önskar. Men vi är där. Vi håller i. Vi andas tillsammans. Vi älskar, vi skjutsar, vi ställer om och vi samlar minnen.
Och mitt i all trötthet – så känner jag tacksamhet. För allt det där röriga, pirriga, svajiga, vackra som är just vårt liv.
Hoppas ni har haft en skön ledighet.
