Torsdag eftermiddag. Jag ligger här i solsängen, på en hög med kuddar, benet i vädret och ett par solglasögon på näsan. Inte riktigt den känslan jag brukar ha när jag parkerar mig i solen, men nu gäller det att göra det bästa av situationen.
I tisdags eftermiddag hände det där man alltid tror “det händer inte mig”. En liten olycka här i huset – som nu påverkar hela semesterns slut. Jag hade precis badat med familjen, kände mig glad och nöjd, tog ett steg ner från poolhuset… och sen låg jag där. Knäet small i marken så pass att jag för en liten stund trodde att knäskålen hoppat ur led eller kanske till och med gått sönder.
Smärtan var brutal. Men direkt fanns sonen där – med sina fotbollsskador i bagaget – han agerade blixtsnabbt, rusade efter is och började kyla mitt knä. Tur man har barn som kan sina grejer.
Efter ett tag kände jag att det kanske… kanske… kändes lite bättre. Så jag bet ihop och vi började gå mot kvällens restaurang – en promenad på sex minuter. Väl där kändes det ändå okej till en början, men ju längre kvällen gick, desto värre blev smärtan. Några timmar senare kunde jag inte gå alls. Då fick Martin hämta bilen och komma och plocka upp mig.
Dagen efter blev det SOS och privatsjukhus i Torrevieja. Där tog de hand om mig på bästa sätt, gjorde röntgen, ultraljud och en hel del undersökningar. Och ja, en injektion i rumpan som var “riktigt bra grejer” om ni förstår vad jag menar.
Läget just nu? De behöver göra ytterligare en MR röntgen för att med säkerhet kunna konstatera vad som är fel med mitt knä. Det enda jag vet är att det är något – exakt vad, det vet jag inte än. Så det blir raka vägen till sjukhuset i Sverige när jag landar.
Jag har nu fått ett halvgips – vilket innebär att undersidan av benet är gipsat, medan ovansidan är lindad med bandage. Det här gör att det är okej för mig att flyga hem. Det blir flygresa med assistans och rullstol för min del. Det krävs extra sittplatser så jag kan ha benet i högläge, plus assistans till och från flyget, så det är ett helt logistikpussel att få till hemresan.
I morgon checkar vi ut från boendet. Normalt sett skulle familjen ha kört hem mot Sverige då, men med tanke på att jag inte får lov att åka med i bilen – och att jag inte klarar mig själv – så har vi blivit erbjudna hotell tills jag får en flygtid hem. När det blir vet vi inte än, det kan dröja. Jag hoppas bara att det blir ett bra hotell, för barnens skull, så de kan få njuta av resten av dagarna här nere trots allt.
Inte riktigt så jag tänkte att den här semestern skulle avslutas, men vet ni? Jag är så tacksam att det hände i slutet av resan – och framför allt att det inte var något av barnen som skadade sig.
Vi har haft en helt fantastisk månad här i Spanien. Vi har levt, skrattat, badat, ätit god mat tills vi spricker och njutit av varje sekund. Och trots den här vurpan så längtar jag redan tillbaka – nästa sommar är redan bokad.
Så nu gör jag det enda rätta. Lägger mig tillrätta i min solhörna med skugga, lutar huvudet bakåt upp med benet i luften, blundar. Det blev inte som jag tänkt – men jag tänker fan njuta ändå.
