Fredagen bestod av, blåst och regn…

Fredag. Regnet har mer eller mindre öst ner hela dagen och jag vaknade faktiskt mitt i natten av att det blåste så mycket att gardinerna flög omkring i sovrummet. Riktigt busväder, men samtidigt ganska mysigt när man kan vara inne och bara ta dagen som den kommer.

Idag har jag haft lilla Milli här, min systerdotters dotter. Vilken liten solstråle! Full fart från morgon till kväll och precis så där sprallig och nyfiken som bara barn kan vara. Det blir mycket skratt när hon är här.

Samtidigt har en av tjejerna varit på bio med sin… ja, vad säger man egentligen? Sin ”pojkvän”? De är ju fortfarande så små att det nästan känns mer rätt att säga ”en vän som är pojke”. Hur som helst var det första gången hon gick på bio utan oss, och det hade gått hur bra som helst. Hjärtat blir lite stolt när man ser hur de växer och vågar ta sina egna små steg i livet.

Michelle och lila Millie stannade kvar över natten, alltid lika mysigt. Blev PokeBowl till middag och biljard på kvällen.

Samtidigt som vardagen rullar på har nedräkningen till Spanien verkligen börjat. Jag har sakta men säkert börjat packa. Jag vet att man kan köpa i princip allt där nere, och vi kommer säkert ändå att handla massor när vi kommer fram. Men vissa saker vill jag helt enkelt ha med mig hemifrån.

En sådan sak är min kudde. Jag är otroligt känslig när det gäller kuddar och sömn, så jag brukar alltid ta med min egen när vi kör ner. Men den här gången unnade jag mig två riktigt lyxiga hotellkuddar i storlek 70×100. Tillsammans med nya sängkläder och nya sommartäcken känns det faktiskt lite extra speciellt. Det ska bli så skönt att bädda rent redan första kvällen och känna att allt är fräscht från början, istället för att behöva ge sig ut och handla det första man gör. Det är sådana där små saker som gör stor skillnad.

Jag har också varit lite smart och fyllt på med sådant som alltid går åt, solkräm, smink och andra vardagssaker. Då slipper vi tänka på det när vi flyger ner senare under året. Målet är att det i framtiden ska räcka att ta en ryggsäck med något ombyte när vi flyger. Allt annat ska redan finnas på plats.

Just nu ser det ut som att vi lämnar Helsingborg runt klockan fem nästa torsdag. Liam blir kvar hemma några veckor innan han flyger ner senare, och det känns faktiskt ganska skönt att veta att någon finns hemma i huset under tiden.

Listorna börjar bli många nu. De ska checkas av en efter en. Matsäck ska planeras, sonen ska bunkras upp med mat, bilen ska packas och takboxen ska monteras. Det är mycket att fixa, men nu börjar faktiskt den roliga delen.

Vi har också bestämt oss för att ändra resrutten. Den här gången skippar vi färjan mellan Rödby och Puttgarden och kör istället över Stora Bält-bron och vidare genom Danmark och Tyskland. Martin gjorde den vägen när han körde hem förra året, när jag själv fick flyga hem med assistans efter min knäskada.

För oss känns det som det bästa alternativet. Det blir billigare, vi slipper passa färjetider och kan köra helt i vårt eget tempo.

Många frågar hur tjejerna orkar den långa bilresan, men faktum är att de har gjort den sedan de var ett år gamla. Vi har aldrig haft några problem. Vi tar gott om pauser, stannar för frukost, sena middagar, glass, toalettbesök och sträcker på benen när det behövs. Känner vi att vi behöver sova ett par timmar längs vägen så gör vi det. Det är det fina med att inte ha ett spikat schema. Vi har gjort den här resan så många gånger att vi vet vad som fungerar för just vår familj.

Det finns inget facit, bara det upplägg som passar en själv bäst.

Ibland får jag frågan om det verkligen känns rätt att köpa ett boende i Spanien. Många drömmer om att resa runt i världen eller upptäcka nya platser varje år. Och det är fantastiskt om det är deras dröm.

Men det här är vår dröm. För oss handlar det om att skapa ett andra hem. En plats där vi kan landa, koppla av och bara få vara. Ett ställe som barnen kan växa upp med och skapa egna minnen i. Och ju närmare vi kommer, desto mer känner jag att vi har fattat rätt beslut. Vi har lovat varandra en viktig sak: att skynda långsamt. Vi behöver inte köpa allt på en gång eller stressa fram ett perfekt hem. Vi flyttar faktiskt in i ett hus som redan är väldigt fint, och resten får växa fram i vår egen takt. Det känns faktiskt ganska befriande.

Nu ser jag verkligen fram emot att få dela den här resan med er. Inte bara själva flytten och de praktiska bitarna, utan också livet som väntar, vardagen, upptäckterna och alla små ögonblick däremellan. Det här är bara början på ett nytt kapitel , och jag är så glad att ni vill följa med på resan.