Hur härligt är det inte att solen har landat i landet?!
Direkt efter jobb kom jag hem och ordnade soffloungen på plats och tog fram alla dynor så himla skönt att kunna sitta ute igen.
Men tankarna går konstant till Spanien. Vaknar med idéer, skriver listor. I morse väckte jag Martin med ännu en lösning på förvaringen – den där lilla ytan vid köket innan takterrassen där kyl/frys och tvättmaskin står… jag ser exakt hur jag vill ha det. Nu ska vi bara få till det i verkligheten. Lite trolla får man ju.
75 dagar kvar tills vi sätter nyckeln i vårt hem i Spanien. Fortfarande helt overkligt. Vi kommer som sagt att bila ner och det är sjukt bra för vi behöver bilen där nere för att kunna handla till boendet.
Annars flyter allt på.
Repar mig från förkylningen, men är så trött, har redan lagt mig i sängen och klockan är knappt halv åtta.
Men det händer lite roliga saker i slutet av veckan som jag verkligen ser fram emot, berättar mer när det närmar sig.
Herregud… vilken bomb vi precis släppt. Och ärligt? Jag har knappt hunnit landa i det själv. Det gick så snabbt. Men ändå tog det oss tio år.
Som ni vet har Spanien alltid varit en del av oss. Allt började i Calpe, långt innan tjejerna fanns. Sen hittade vi Cabo Roig och där fastnade vi. Närheten till havet, pulsen, livet men också lugnet. Det blev vår plats.
2017 bodde vi i ett townhouse som vi hyrde och vi blev helt förälskade. Så pass att när ägaren ville sälja kände vi direkt: det här är vårt. Vi la bud, hon accepterade men drog sig ur i sista sekund. Det gjorde ont. På riktigt.
Men någonstans fick vi landa i att det inte var meningen då. Åren gick. Vi fortsatte åka ner, somrarna blev våra. Förutom något enstaka år som under covid.
Men längtan fanns alltid där. Och så kom vi i kontakt med en svensk mäklare, från Helsingborg precis som vi. Han hade lämnat allt, byggt upp ett liv och startat en mäklarfirma i Spanien. Och nu skulle han hjälpa oss. I februari kände vi: nu är det dags. i April satt vi på planet ner.
Torsdagen var full av visningar från morgon till kväll. Vi sprang mellan hus, områden, känslor. Det fanns några vi gillade. Ett som Martin fastnade för. Ett som jag såg något i.Men så kom vi till det. Den där känslan som bara säger: här kan vi bo. Vi lämnade Cabo Roig bakom oss men ändå inte. För bara några minuter bort, i Playa Flamenca / La Florida, hittade vi vårt hem.
5 minuter med bil.
7 till havet.
12 på cykel.
Och det är just det som är magin med Costa Blanca allt ligger nära. Stränderna, livet, restaurangerna, spontaniteten. Vi kommer fortfarande hänga i Cabo Roig, på favoritstranden, på strippen men nu har vi också något eget att upptäcka. Vårt!
Efter visningen visste vi. Vi försökte tänka rationellt, gick på fler visningar men tankarna var redan kvar där. Allt gick snabbt efter det. Vi mötte upp mäklarens team, skrev fullmakt hos advokat, förberedde för NIE-nummer, gick igenom allt. Så smidigt att nästan overkligt. Tillbaka på hotellet satt vi länge. Vände på allt. För- och nackdelar. Men egentligen visste vi redan. Vi slog till. Efter lite budande fram och tillbaka Men svaret dröjde…
På lördagen, innan vi skulle åka hem, hann vi gå på marknaden i Playa Flamenca, ta bussen till Torrevieja (20 minuter senare satt vi oss längs strandpromenaden. Och där. Mitt i allt. Kom smset: “De accepterade budet. Grattis – huset är ERT.” Alltså… den känslan. Nu är vi inne i nästa steg handpenning, papper, processer. Men i juli får vi nycklarna. Och då…då åker vi inte bara till Spanien längre. Då åker vi till vårt andra hem.
Här kommer några få bulder, mer kommer. Och jag har redan inrett i huvudet.. Men en sak lovade vi oss själva- INGEN STRESS. Den är redan så fräsch som tur e.
